Känner mej så ensam i natt, trots att mina barn ligger tätt intill mej i dubbelsängen. Sömnlösheten, värken och besvikelsen driver mej ur sängvärmen.
Ensam, och full av gråt som inte orkar ut. Som spränger och värker i bröstet och lägger sej som en klump i magen. Alla har så fullt upp av sitt, orkar inte se eller kanske inte vill...Se att jag snart brister. Lättare att trampa och skövla...sköta sitt och skita i andra.
Energislukare, jag avskyr ordet och jag avskyr personerna som står bakom ordet. De är så upptagna av sitt och slukar alla fördelar de kan få och så medvetna om att de kan lägga in den givna stöten som får en att ramla. Ramla handlöst mot den svarta asfalten och skrubba knän och händer, igen och igen och igen..... Och själv är man så naiv att man tror att det inte kommer hända fler gånger, men det gör det...om och om igen.....
Längtar efter en liten värmande omtanke, nån som förstår vilken smärta och tröstlöshet man lever i, nån som kan lindra den för en ynka liten minut. Lyfta upp mej i sina kupade händer, omhulda mej och fylla mej med varm mjölk.
3 kommentarer:
Marja,
Vad ar det som hander?
Verkar som det ar allvarligt, eller?
Det jag kan saga ar, bit ihop, du har dina barn.
Mvh Anders
Det skär i hjärtat av att läsa dina ord:( Önskar jag bodde nära för då skulle jag komma och ge dig en varm och lång kram. Vet inte vad det är som hänt men bannar de personer som får dig att känna så här.
Tänker på dig vännen!
Kram Tesa
Heisann! Stakk bare innom en tur fra en annen blogg og så hvor ille du hadde det. Det kjennes kjent ut. Forhåpentligvis kjennes livet lettere i dag og at du har lært, om enn dyrbar erfaring, at livet og menneskene kan være brutale men at man møter nye mennesker som beriker livet og får en til å igjen få tro på menneskene rundt seg.
klem
Skicka en kommentar