Det är 4 år sedan idag...

Det är fyra år sedan idag som livet förändrades i nafs.

Jag var skulle göra sista dagen på min rehablitering efter en whiplash skada och kände att tiden var verkligen inne att börja arbeta igen. Jag servade barnen med frukost och påklädning och kände mig väl till mods och hoppfull inför framtiden. en alldeles vanlig morgon med småbarnens skratt och gråt och tjafs.

Väl i bilen och ute på vägen insåg jag att de fuktiga vägbanorna hade frusit till ett förrädiskt väglag.
Minns att jag sa till barnen att nu fick vi köra mycket försiktigt. Vi kröp fram med bilen.

Ett par kilometer hemifrån händer det man fasar för. Jag tappade totalt kontrollen över bilen och den snurrade över vägbanan på felsida vägen. Barnen skrek i bilen!  Jag lyckades tillslut parera och få tillbaka bilen i körriktning. Då kommer hjulen över asfaltskanten och vi voltar ner i diket. Det är ett fruktansvärt oväsen.. Jag hinner höra barnen;  vi dör mamma vi dör! Jag vet tänkte jag.....

Till sist ställer sig bilen på fronten och välter och allt blir knäpptyst...inte ett ljud ifrån barnen, motorn har tystnat...
Nu är det slut tänkte jag .....jag vågade inte vända mej om för att möta den blick jag fasade för. Då hör jag barnen bakom mej och ser i backspegeln att de ser oskadda ut där de hänger upp och ner i sina bilstolar. Jag lyckas till slut få av mej säkerhetsbälte och kravla mej upp på passagerar sidan för att ta mej ut och få ut barnen. Jag lyckas inte på något sätt eftersom bilen är så deformerad så att bildörren inte går att öppna. Efter en stund, jag vet inte hur lång tid som gick fick vi åtminstone hjälp att komma ur bilen. Jag hade slagit i vindrutan eftersom inte krockkudden inte utlöstes och slagit i knäna i instrumenbrädan. Barnen hade klarat sig oskadda fysiskt sett. Och jag var överlycklig för detta och var beredd att ta all smärta i världen bara de klarade sig!
Det blev en hel massa undersökningar CT rtg mm. Först gick jag på endorfin påslag men sen kom smärtorna. Halva ansiktet blev förlamat och ut i armen. Allt var ett enda töcken de första dagarna.
 Jag hade skadat min nacke och bäcken.

Vi hade haft änglavakt trots allt!

Den dagen förändrades mitt och min familjs vardag drastiskt och det var början på en lång och på många sätt smärtsam väg tillbaka.

Betraktelser över en skitig kaffekopp

Vissa dagar är bättre än andra och vissa dagar är tunga och blir lätt tyngre av andra människors inflytande över min person - energislukare.

Jag har flera gånger bestämt mig för att sluta "umgås", "Låta bli att bry mig" om dessa människor enträgna beteende, men felet med mig är att jag innerst inne tror människor om gott. Jag tror på människors inneboende välvilja mot sina medmänniskor. Naivt - jag vet!

För varje gång blir jag lika besviken på en del människors fula sätt. Hur en del "tror" sig vara det centrala och det andra människor ska följa.

Vad är det då som driver dessa energislukande egotrippade människor? De vill gärna synas, säger ofta saker som sårar, de vill gärna vara lite för mer än oss andra, saker de gör gagnar oftast dem själva. Men varför? Visst vill man synas ibland och visst vill man dra fördelar av situationer, men det känns inte som ett självändamål, eller hur?

Är det deras osäkerhet? Att de måste kuva, trycka ner folk för att de slaviskt ska följa dem och säga ja tack å amen?

Och så om man inte helt följer dem blir de ibland oresonliga och t o m far med osanningar och förtalar folk.

Ja har inga bra svar. En del energislukare har jag gjort mej av med och det är befriande, men man stöter på dem till och från och ibland får man dras med dem ett tag.

Ibland blir man så besviken på sig själv att man råkar i fällan - men jag har bestämt mig för att livet ser ut så och det kan man inte göra så mycket åt. Det bästa är att man lär sig snabbt vilka som är energislukare och snabbt skapa ett förhållningssätt så man inte åker ner i deras fälla.

Jag är ingen flitig Bibelläsare, men talesättet "Det är saligare att giva än att taga" ligger det mycke i, och om man ger så får man oftast tillbaka.