Jag var skulle göra sista dagen på min rehablitering efter en whiplash skada och kände att tiden var verkligen inne att börja arbeta igen. Jag servade barnen med frukost och påklädning och kände mig väl till mods och hoppfull inför framtiden. en alldeles vanlig morgon med småbarnens skratt och gråt och tjafs.
Väl i bilen och ute på vägen insåg jag att de fuktiga vägbanorna hade frusit till ett förrädiskt väglag.
Minns att jag sa till barnen att nu fick vi köra mycket försiktigt. Vi kröp fram med bilen.
Ett par kilometer hemifrån händer det man fasar för. Jag tappade totalt kontrollen över bilen och den snurrade över vägbanan på felsida vägen. Barnen skrek i bilen! Jag lyckades tillslut parera och få tillbaka bilen i körriktning. Då kommer hjulen över asfaltskanten och vi voltar ner i diket. Det är ett fruktansvärt oväsen.. Jag hinner höra barnen; vi dör mamma vi dör! Jag vet tänkte jag.....
Till sist ställer sig bilen på fronten och välter och allt blir knäpptyst...inte ett ljud ifrån barnen, motorn har tystnat...
Nu är det slut tänkte jag .....jag vågade inte vända mej om för att möta den blick jag fasade för. Då hör jag barnen bakom mej och ser i backspegeln att de ser oskadda ut där de hänger upp och ner i sina bilstolar. Jag lyckas till slut få av mej säkerhetsbälte och kravla mej upp på passagerar sidan för att ta mej ut och få ut barnen. Jag lyckas inte på något sätt eftersom bilen är så deformerad så att bildörren inte går att öppna. Efter en stund, jag vet inte hur lång tid som gick fick vi åtminstone hjälp att komma ur bilen. Jag hade slagit i vindrutan eftersom inte krockkudden inte utlöstes och slagit i knäna i instrumenbrädan. Barnen hade klarat sig oskadda fysiskt sett. Och jag var överlycklig för detta och var beredd att ta all smärta i världen bara de klarade sig!
Det blev en hel massa undersökningar CT rtg mm. Först gick jag på endorfin påslag men sen kom smärtorna. Halva ansiktet blev förlamat och ut i armen. Allt var ett enda töcken de första dagarna.
Jag hade skadat min nacke och bäcken.
Vi hade haft änglavakt trots allt!
Den dagen förändrades mitt och min familjs vardag drastiskt och det var början på en lång och på många sätt smärtsam väg tillbaka.
3 kommentarer:
Marja !!! Jag minns detta med skräck och tänker på vilken änglavakt ni hade och att ni hade !!! Kram vännen och ta vara på er!!!!
men oj.. det där visste inte jag du.. vilken hemsk upplevelse.. och att ni överlevde.. ..förstår att du har kämpat ..kram..Pia
Tack för era fina kommentarer! <3
Skicka en kommentar